Dagens filmtips
Det blev tv- och filmkväll hos A igår. Vindruvor, te, popcorn, Bones och världens kanske bästa film: Dr Strangelove: or how I learned to stop worrying and love the bomb.
Dr Strangelove är helt hysteriskt rolig. Den som inte sett den MÅSTE göra det (den finns inom kort på Umeås stadsbibliotek, jag ska bara lämna tillbaka den...). Jag såg den på bio en gång för många år sen och kommer ihåg att den var riktigt bra, men blev ändå positivt överraskad, för jag hade glömt att den var SÅ bra!
En galen amerikansk general sickar iväg sina stridsplan för att anfalla de ryska kommunisterna med kärnvapen. Han tror nämligen att kommunisterna medvetet förorenar de dyrbara amerikanska kroppsvätskorna! Bara den galne generalen vet koden för att avbryta Plan R, som anfallet kallas. I The War Room samlar den amerikanske presidenten sin stab för att försöka avbryta anfallet. Ett anfall av detta slag kommer nämligen att automatiskt utlösa det sovjetiska domedagsvapnet. Domedagsvapnet kommer göra så att jorden innesluts i ett radioaktivt moln som kommer att förinta allt liv. Presidentens rådgivare Dr. Strangelove bekräftar att det kan finnas ett sådant vapen och att det fungerar på det sätt som den ryske ambasadören hävdar. För att få stopp på de plan som tagit sig in på ryskt område vänder sig presidenten också till den ryske premiärministern via "heta injen".
Just samtalen mellan presidenten och premiärministern Dimitri är det absolut bästa i filmen. "Be careful mr president, I think he's drunk" säger ambasadören innan han lämnar över luren till presidenten och sedan följer ett samtal som lika gärna kunde utspelat sig mellan två treåringar. De tjafsar om vem som är mest orolig och ledsen över det som hänt och märker ord mest hela tiden. En mästerlig dialog! Som egentligen är mer av en monolog, eftersom man aldrig får se eller höra Dimitri, utan bara presidenten som sitter med telefonluren.
Den före detta nazistiske vetenskapsmannen Dr. Stangelove, som nu och då glömmer sig och kallar presidenten för mein Führer, är också helt hysteriskt rolig. Med betoning på hysterisk. Trots att Peter Sellers överdriver den rullstollsbundne Dr Strangeloves mimik och rörelser ordentligt och låter hans ena arm leva sitt alldeles egna liv, så vrider jag mig av skratt så fort han visas i bild. Och jag gillar egentligen inte sådana överdrivna porträtt.
Förutom dessa två huvudpersoner (presidenten och doktorn, som båda spelas av Sellers) har Stanley Kubrick lyckats med varje detalj i filmen, från alla karaktärer till skyltar som syns i bild.
Inte tänker jag på att filmen är gjord redan 1964 (förutom att den är i svartvitt då!) utan den funkar som en bild av sammhället även idag, trots att det kalla kriget är slut.
Se! Se! Se! säger jag. Och trycker på play en gång till :D